När min blick nu faller på skuggan så ser jag mig själv stå där, eller kanske snarare en karikatyr av mig och han svarar min blick med ett leende. Ett leende som är entusiastiskt och uppmuntrande, som om även han manar mig att hoppa. Publiken som samlat ser förväntansfulla ut eftersom de liksom karikatyren har glömt alla tidigare hopp. De kommer inte att höra ljudet när linan går av, eller märka hur svårt det är att ta sig upp igen. Det är bara jag som vet, som vet hur djup avgrunden är.
Att jag kommer hoppa e alldeles säkert, men för varje gång minskar tron på att jag någonsin kommer att lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar