Står på avsatsen och blickar ut över utsikten, försöker tvinga mig själv att inte titta ner. Ett plötsligt ögonblick av svaghet får blicken att falla, den gråa marken nedanför ser allt annat än mjuk ut. Insikten om avståndet ner dit får benen att förlorar bärkraften och krampaktigt tvingas jag att gripa tag i räcket bakom mig. Genom yrseln ser jag i ögonvrån en skuggfigur som bär på mitt öde, en lina av gummi. För att slippa tänka på hoppet vänder jag mig bort, bort ifrån avgrunden som alltid verkar vilja locka mig att våga språnget för att sedan försöka fånga mig på sin botten.

När min blick nu faller på skuggan så ser jag mig själv stå där, eller kanske snarare en karikatyr av mig och han svarar min blick med ett leende. Ett leende som är entusiastiskt och uppmuntrande, som om även han manar mig att hoppa. Publiken som samlat ser förväntansfulla ut eftersom de liksom karikatyren har glömt alla tidigare hopp. De kommer inte att höra ljudet när linan går av, eller märka hur svårt det är att ta sig upp igen. Det är bara jag som vet, som vet hur djup avgrunden är.

Att jag kommer hoppa e alldeles säkert, men för varje gång minskar tron på att jag någonsin kommer att lyckas.